Vändning

Idag känner jag efter.
Med magen.

Ren skär lycka känner jag med barnen, lycka att ha familjen att äta middag tillsammans med varje dag. Middag hos oss innebär att vi äter tillsammans, vi sitter tillsammans MEN det finns inga krav att någon ska äta mycket, vara tysta eller att man inte får göra det ena eller andra.

Är man hungrig så är man.

Är man inte hungrig så äter man inte. Det finns möjlighet att käka en macka senare.
Ingen dör av det MEN det viktiga för mig är att samla familjen, att se varandra i det stressiga livet som man är delaktig i.

När jag svänger in med bilen så kommer jag knappt till ytterdörren innan det rusar ut barn som skriker MAMMA. Ofta den äldsta först, sen mellerstan och sist den lilla. Det värmer så otroligt mkt i hjärtat på ett sätt som man inte trodde var möjlig.

Idag la jag tillbaka 2 journaler som jag hade tänkt hinna med innan jag åkte hem men efter att ha kastat en blick på klockan insåg jag att jag inte går med på det. Jag ville hem. Till det otroligt vackra som möter mig när jag svänger in med bilen på gatan. Så det ligger kvar- det går ingenstans. Det finns kvar och det bästa av allt är- det rör mig inte. Inte ens i ryggen.

Det är inte värt det.
Jag gör mitt bästa när jag är på jobbet. Det jag kan svarar jag på och det jag inte kan - det tar jag reda på. MEN jag går inte med på att jag ska bränna ut mig för ngn annans skull. Jag vill vara bra. Jag vill vara duktig. Men inte till vilket pris som helst. Det som går först är jag, sen familjen. Det låter så självklart och enkelt men det är det inte men om jag vill att det ska kännas enkelt så blir det enkelt. Om jag bryter mönstret och lyssnar på mig själv. Vad jag vill.

Jag kommer snart sitta och slita mitt hår igen vid skrivbordet med alla ärenden men jag ska verkligen försöka att andas, känna efter och känna mig bra. Inte en gång i veckan utan varje dag. Det är väl inte för mkt begärt?

Jag ska även ta med mig alla fina ord jag får.
Av arbetskompisar, klienter, jobkonsulenter. Jag vill känna att jag tar åt mig och växer av det istället för att mumla tack och kila vidare. Det är jag värd.