PRATA

Att det ska vara så förbenat svårt att PRATA med varandra.
Om det som skaver, det som inte blir uttalat.
Det som gör att man tappar sig själv.
Hänger allt på mig själv?
Hänger allt på den andra?
Hänger vi ihop?

Det är många frågor men just i tillfället finns det annat att fokusera på...som tar tid. Det kallas barn, jobb och hem. Det tar alldeles för mycket tid. Ork. Dämpar lusten till.... att orka se varandra. De ger oss också ork och lust men det är jobbigt. Just nu.

Relationer övht är inte lätt.
Det gör inte saken bättre att vara 29 år och har tappat orken/lusten.
Ska det vara såhär?
Hur länge då?
Varför då?
För vems skull?

Det som jag just nu är otroligt intresserad av...är det några andra par än oss som känner såhär eller är det bara saker som man inte uttalar?
För att man ska vara lycklig...?
Är det meningen med livet?

Familjen har.....

drabbats av en skada.
I fredags var mannen med sitt företag och andra företag i Våxnäshallen och körde lite friidrott.
Det var nog inte ett bra val- såhär med facit i hand.

Skada?
Ett knä som verkar helt fucked up.
Mannen på kryckor.
Japp- så är det.

Det innebär att huvudansvaret just nu ligger på kvinnan i familjen.
Som drar till Norge imorgon med jobbet.
Kommer hem på fredag.

Kvinnan i familjen är rätt mosigt jävla trött.
Mannen i familjen behöver vila sitt fucking knä.
Det är frustration,trötthet, matthet, orken finns inte.

VAD FAN HÄNDE MED VÅR STRATEGI????

Mkt på jobbet.
Mkt att fixa med.
Barn som inte sover.
Kompisar till barn som är här, barn som är hos kompisar.
Allt det andra som städ, tvätt, handla som jag snart lejer bort till ngn märklig människa som gillar sånt där.

Barnen ger oss stora gapskratt varje dag.
De gör det lättare att leva.
Varje dag.

Vändning

Idag känner jag efter.
Med magen.

Ren skär lycka känner jag med barnen, lycka att ha familjen att äta middag tillsammans med varje dag. Middag hos oss innebär att vi äter tillsammans, vi sitter tillsammans MEN det finns inga krav att någon ska äta mycket, vara tysta eller att man inte får göra det ena eller andra.

Är man hungrig så är man.

Är man inte hungrig så äter man inte. Det finns möjlighet att käka en macka senare.
Ingen dör av det MEN det viktiga för mig är att samla familjen, att se varandra i det stressiga livet som man är delaktig i.

När jag svänger in med bilen så kommer jag knappt till ytterdörren innan det rusar ut barn som skriker MAMMA. Ofta den äldsta först, sen mellerstan och sist den lilla. Det värmer så otroligt mkt i hjärtat på ett sätt som man inte trodde var möjlig.

Idag la jag tillbaka 2 journaler som jag hade tänkt hinna med innan jag åkte hem men efter att ha kastat en blick på klockan insåg jag att jag inte går med på det. Jag ville hem. Till det otroligt vackra som möter mig när jag svänger in med bilen på gatan. Så det ligger kvar- det går ingenstans. Det finns kvar och det bästa av allt är- det rör mig inte. Inte ens i ryggen.

Det är inte värt det.
Jag gör mitt bästa när jag är på jobbet. Det jag kan svarar jag på och det jag inte kan - det tar jag reda på. MEN jag går inte med på att jag ska bränna ut mig för ngn annans skull. Jag vill vara bra. Jag vill vara duktig. Men inte till vilket pris som helst. Det som går först är jag, sen familjen. Det låter så självklart och enkelt men det är det inte men om jag vill att det ska kännas enkelt så blir det enkelt. Om jag bryter mönstret och lyssnar på mig själv. Vad jag vill.

Jag kommer snart sitta och slita mitt hår igen vid skrivbordet med alla ärenden men jag ska verkligen försöka att andas, känna efter och känna mig bra. Inte en gång i veckan utan varje dag. Det är väl inte för mkt begärt?

Jag ska även ta med mig alla fina ord jag får.
Av arbetskompisar, klienter, jobkonsulenter. Jag vill känna att jag tar åt mig och växer av det istället för att mumla tack och kila vidare. Det är jag värd.

Strategi

Terapitid.
1 timme.
Egentid.
Lyxtid.
Spendera pengar tid.
PG tid.
MIN tid.

Han är bäst.
Jag har en plan.
En strategi.
För ett bättre oss= mig & Hasse.
Det känns pirrigt.
Lyxigt.
Underbart.
Kul.
Genomförbart.
Jag tror på det.

Jag försöker känna efter med magen.
Inte stänga av.
Inte stänga ute.
Bara k ä n n a.
Bara vara S A R A.
Tro på mig själv.
Känna mig bra.
Det är OK att inte vara perfekt ibland.
Jag FÅR göra fel.
Det FÅR ta tid.

Jag tränar på att sakta ner mina steg.
Ta vara på nuet.
Leva i nuet.
Låta mig själv vara ifred.
Inte peta och dra i allt.
Bara vara.
Helt omöjligt är det inte men det kommer att ta tid.
Det känns bra.
Mycket bra.
Skitbra.

Vem ska peppa mig?
Jag själv.
Vem vill jag vara?
Mig själv.
Jag vill inte bli bedömd.
Jag vill känna att jag duger.
Precis som jag är.

Jag har en plan.
För oss.
Att hitta tillbaka till DET.
Lyckas det?
Jag har hopp säger PG.
Det känns som jag har hopp.
Kärlek.
Tur.
Framförallt känns det som jag har börjat resan.
Tack PG.

Huga

Det är månadsskifte.
Månadsskifte på mitt jobb är rena döden.
ALLT som möjligvis KAN komma...det kommer.
Jag räcker liksom inte riktigt till. Ta mig tusan.
Eller förresten... ta mig härifrån. Någon. Nu.
Jag behöver semester. Nu. Någon?

I verkligheten så funkar det inte med semester.
Det är bara bara att inse.
MEN varför gråta över det när jag inte tror att jag har ett jobb att gå till efter jul.
Att jag aldrig kan vara nöjd?

Något mer skojigt.
Molly bajsade på pottan igår! För första gången! Hurra för henne.

Verkligheten

HUR gör man för att få ihop sig själv, sina tankar, sin familj?
JO man betalar flera tusen i månaden för att ngn ska höra vad man säger, bekräftar ens tankar och kommer med kreativa lösningar.
Idag var det terapi i 2 timmar.

I´m in love with PG. Det är otroligt spännande att vara där varje vecka.
Det ger mig massa energi, värt varenda tusenlapp och en massa tankar som gör att jag utvecklas i rätt håll. Det finns bara ett håll och det är upp, upp, upp.

Egentligen är jag nöjd med mitt liv, jag har världens bästa och finaste familj, ett jobb (inte självklart i dagens tider) fina vänner, fint hus och hem. Det är mina tankar som gör att jag inte kan njuta av det bara... men det kommer. Jag är övertygad om det.

Dagens terapi bestod i att meditera, gå in i mig själv, vända och vrida.
Jag har lång väg kvar MEN en sak kan jag säga med all säkerhet. Det här är bara början på att skapa den bästa versionen av Sara- inte för ngn annans skull- utan- den bästa versionen av Sara- för min skull.

Fundersam

Jag har ju som sagt gått i terapi ett tag nu.
Det känns bra.
Jag känner mig som en lättare människa igen.
När jag är där.
Dessemellan är det kaos.
Jag lyckas inte hålla det jag vill hålla. Det resulterar i att jag blir besviken på mig själv.
Jag avskyr besvikelse, jag avskyr att inte räcka till, jag avskyr att inte känna mig tillräckligt bra.
Min terapeut försöker vinkla mig själv.
Det fungerar inte än.

Snart?
Kanske?
Hur?
Strategi?

Kidsen lever rullan här hemma.
Det regnar, blåser och är allmänt pissigt väder ute.
Jag har lovat dem att åka och hyra film, köpa lördagsgodis samt ligga nerbäddad under täcket i soffan resten av dagen. Underbart...