Om Filip

Filip- min kommande 7 -åring.
När vi separerade och det finns ett barn i bilden som heter Filip Eriksson så är det rätt logiskt att Hasse inte är pappa till Filip. Vad man för det första ska kalla honom. Nej- han är inte Filips biologiska pappa. Men han är Hasse. Han är den som varit med mig och Filip sedan han var 18 månader. 18 månader var han när Hasse träffade Filip första gången. Med ett alldeles för stort påskägg på en parkeringsplats utanför vår lägenhet. Det var stort för oss men Filip var mest glad för ägget med godis och leksaksbil i. Den blåa bilen har vi fortfarande kvar.
Nästa gång de sågs var vi hemma hos Hasse i hans ungkarlslägenhet med en stooor bar i vardagsrummet och allt var pedantiskt städat och en säng med stooora dunkuddar och duntäcken i med en perfekt bäddning utan ett veck. Filip jublade, gosade ner sig och somnade. Och vaknade och spydde ner hela sängen. Hurra.

18 månader var lilla Filip när Hasse kom in i vårt liv. Den 27 maj blir han 7 år.
Om man inte ska kalla Hasse för pappa och det ska man inte eftersom Filip har en pappa som heter Robert. Vad ska man kalla honom? Plastpappa låter inte riktigt verkligt. Styvpappa? Låter elakt. Om man frågar Filip själv så heter han kort och gott Hasse. Det räcker för oss. Världens bästa Hasse.

Igår var jag på utvecklingssamtal med pappa Robert för den blivande 7-åringen.
Allt var bra. Han gör det han ska. Han är snäll mot andra barn. Han är omtänksam, glad, sprallig, busig, har mycket kompisar och hittar på skojiga saker. Det är bara EN enda sak som jag är orolig för. Han visar inte när han är ledsen eller arg. Det syns i hans ansikte men han säger ingenting och biter ihop. På skolan. Fröken försöker få honom att prata med han vill inte. Hemma visar han massor av känslor men inte så att andra får se. Han är oftast glad men jag är rädd för att han bär på saker som han inte vet hur han ska få ur sig. Typiskt killar? Jag vet inte... jag vill bara att han är rädd om sig själv. När en konflikt uppstår så kommer många barn och säger till fröken: - Han gjorde det eller det. Typiskt skvaller. Aldrig Filip. Han löser situationen enligt fröken. Jag är stolt att han gör det men rädd för att han ger med sig för att situationen ska bli löst. Att han är för mesig- inte snäll men mesig.

Han är förnuftig den blivande 7-åringen som jag redan har nämnt.
I häftet som jag hade tappat bort men som jag sen hittade 5 minuter innan jag åkte till samtalet fanns det en fråga som handlade om ansvarsområden. Vad han tyckte VAR ansvar. Det är en svår fråga. Han hade svarat och pappa Robert skrivit: - Att ta ansvar för mig själv. DET tyckte den blivande var viktigt. Att fråga sig själv vad jag kan göra innan jag säger till någon annan eller vara nyfiken eller avundsjuk på varför andra barn får göra en viss sak. Det är sånt förnuft och känsla i det svaret att jag nästan blir tårögd. Att ta ansvar för sig själv. Det är ett fint ord. Fint och svårt ord och jag kan banne mig inte svara på om ens jag gör. Så mammas fina kille är en liten djuping iallafall och kanske behöver jag inte vara så orolig för honom men som nummer 1 som han är kommer jag alltid ha ett mer vakande öga på honom. Nummer 1 är alltid nummer 1 oavsett om kärleken till sina barn är oändlig och kan bli hur stor som helst.

Nu är Filip lugnare än vad han var ett tag och det hade också fröken märkt av. Efter jul hade han en riktig tonårsperiod i skolan och hemma. Det var som om han var tvungen att växa in i sin kropp och sina nya känslor på något vis. Nu äntligen har det gått över. Han är lugn. Saklig. Rolig men samma busiga kille. Han är lugn- inifrån. Det lyser trygghet över honom. Han vill ha mycket kramar och mycket prat och diskussioner innan han somnar. Jag ger honom det. Jag vill ha trygga barn. Jag vill ha barn som somnar tryggt med mig efter att ha sett honom och försöka ge honom allt som jag har möjlighet att ge.

Jag är orolig. För Filip. Att det ska påverka för mycket att han är varannanvecka barn.
Det blir flängigt och rätt stressigt. Men han är lugn. Det är vi andra som stressar. Fröken tog upp det efter att jag sagt att jag är orolig. Ni kan vara helt lugna började hon med. Det märks inte ett dugg. Han är mer trygg är någonsin. Jag är däremot så imponerad av er sunda inställning. Ni har delad vårdnad och ni har ett bra samarbete kring Filip och ni kan känna er nöjda med det för jag ser så mycket konstigt. Föräldrar som inte kan träffas ens kring sina barn, föräldrar som använder sina barn som budbärare och föräldrar som måste ha 2 lappar om vad som sker i skolan. Sund inställning- har vi alltså. Vi relativt unga föräldrar. Det värmde och känns som om allt kommer att bli bra i slutändan iallafall.