Gaaaahhhh!

Ibland blir jag så förbannat jävla arg.
Sådär jävla skrikarg så det känns som om det ryker ur öronen på mig.
FAN vad irriterad jag blir när Filip skriker dumma mamma, dumma Hasse, härmas, blänger, suckar och beter sig som en äkta skitunge. Lägg på en Molly som gnäller och skriker om ALLT. Det spelar liksom ingen roll... hon SKA banne mig visa sitt missnöje men det spelar ingen roll vad saken gäller.

Den som inte får plats är Vilda.
Just det... hon får inte plats för hon tittar på dem och vänder på klacken.
Roar sig själv, hon orkar inte bry sig.
Saken är den att hon inte tar plats, drf att hon märker att vi inte har tid över till henne eftersom de andra två tar så fruktansvärt mycket plats och utrymme.

Det här är saker som smärtar och gör ont inuti mig.
Jag som lovat mig själv att hinna se alla tre barn, att se alla, inte kräva att ngn ska vara den som fogar sig eller är den duktiga. Det går sådär....ja jag har satt ett krav på mig själv som ska uppfyllas. Är jag misslyckad för att jag inte når upp till det eller är det rent mänskligt att inte hinna med? Både och skulle jag vilja säga.

Jag tror att ilskan beror på en frustration hos mig..det sätter igång ngt inuti mig som gör mig så förbannad. Barnen vet exakt vad som sker och drf triggar de igång det.

Saken är den:
- Hur fan talar man om för sina barn att de inte får skrika när mamman i familjen skriker som en besatt: NU FÅR DET VARA BRA????????