Snart....

..drar vi till Sthlm allihopa!
Imorgon kl. 14:20 åker vi tåg till Sthlm och kommer hem igen på söndag kl. 19.20.
Helt uuuunderbart ska det banne mig bli!
Hotell Scandic.
Tågbiljetterna är hämtade och ligger i väskan.
Planer?
Njuta av barnen, av oss... shoppa lite, kolla in Junibacken, Skansen, Gröna Lund?, jag hoppas att det finns Cheap Monday jeans som inte finns här i stan längre, mer jeans samt kläder till kidsen.

Annars då?
Solen skiner... det känns förvirrat.
Jag ska börja gå i terapi.
Jepps. Jag. Ska. Börja. Med. Det.

Det är ngt som fattas mig.
Allt är inte 100 längre.
Jag och Hasse pratar om det men det känns inte bra.
Vad gör man?
Hur kan jag vara olycklig när allt ska vara så bra?
Barnen märker av det som sker mellan oss... vi är så nära men ändå så långt borta.
De skriker, de bråkar, de klänger, de kastar oroliga blickar.
Jag drar mig undan, orkar inte koppla på alls, jag vill bara sova.
Går det att sova bort det oroliga?

Det är för mkt frågor, det finns inga svar just nu.
Det gör mig orolig. FÖR orolig. Jag har alltid varit duktig på att analysera mig själv och andra. Hitta lösningar för mig själv, välja vilka vägar jag ska gå men helt plötsligt står jag utan en enda plan eller lösning. Det är ovant... det känns förvirrat. Jag tänkte att ngn annan skulle få ta tag i mitt liv just nu med massa smarta saker att säga för jag känner mig mest dum. På riktigt.

Jag jobbar för mkt.
När jag inte mår bra hemma så gräver jag ner mig i jobb.
Jag SKULLE säkert inte behöva jobba så extremt mkt som jag gör... men jag gör det för att jag inte orkar tänka längre. Jag bara gör och jag är som en robot.
Just liknelsen med robot är rätt exakt just nu.
Känslorna finns helt enkelt inte....
Snälla säg att det går... att finna dem igen. Snälla...för jag orkar inte mer nu.