Tacksamhet

När jag tittar på barnen, deras upptåg, deras leenden, deras bråk, alla ord som flödar ur munnen på dem, deras skratt och deras trots känner jag tacksamhet. Jag är tacksam över att få vara mamma till dem. Jag har burit dem i min mage i 9 månader och skulle jag vetat hur de skulle bli skulle jag ALDRIG ha gjort det. Skämtade bara...

Vi satt en kväll och kollade på Sjukhuset med Vilda i famnen. Såg en liten liten kille som hade så mycket livsglädje men som hade blivit drabbad av cancer. Allt såg bra ut och han skulle få vara med sin familj i en egen lägenhet efter att avsnittet tog slut. Innan eftertexterna rullade så kom det upp en ruta det där stod att cancern hade kommit tillbaka och han klarade det inte. Han dog. Jag kunde omöjligt hålla tårarna tillbaka... den söta lilla lintotten som var så glad över att hans familj fanns hos honom, alla behandlingar som hans kropp hade tagit emot men som tills slut inte orkade mer. Det är inte svårt att känna tacksamhet efter att ha sett sånt.

Eller igår när vi på kvällen efter alla skaldjur gick ut för att plocka blommor med barnen och åkte till kyrkogården med en rejäl blombukett för att fira Hasses kompis som fyllde år igår. När vi kom till kyrkogården som var enorm för övrigt, fylls jag av ett lugn och en tacksamhet över Vilda som sprang omkring och skrek, Molly som la sig på mage för att pilla ner lite stenar i brunnen och vi som förundrat kollade på alla gravstenar där alla personer som inte finns längre låg under. För övrigt så hittade vi inte gravplatsen eftersom vi aldrig varit där... vi traskade tillbaka med en Molly som plaskade runt i vattenpölar och en Vilda som inte orkade gå mer. Regnet öste ner och vi hade inte riktigt räknat med det så vi tänkte gå till mormors minneslund men den hittade vi inte heller. Vi åkte hem med buketten. V somnade i bilen och M låg i våra knän och kollade på TV och myste lite innan hon gick och la sig.

Förkylningen sitter kvar och jag är trött av den.
Det har varit underbart att vara ledig. Barnen är totalt galna men vi kollar mest på dem med stora leenden. De kan fan bråka men de kan fan vara så underbara mot varandra också. Gjorde tårta igår eftersom V hade beställt en och det var sååå gott. Den blev skitgod helt enkelt så imorse satt vi här och mumsade tårta och drack dricka. Eller... M sov till 10:30- hon måste ha varit helt slut. Nu ska vi snart till Hasses föräldrar och få oss lunch, sen ska vi lämna barnen där för att få andas lite för oss själva så det är shopping som står på schemat. Om det blir kastruller eller om det blir kläder till oss återstår att se men huvudsaken är att vi får göra det själva- utan de mest underbara tjejerna. Vi behöver få prata som 2 vuxna människor med varandra och få vara lyhörda och uppmärksamma varandra. Det som ska vara så enkelt är ofta det som är så svårt