Hur och varför?

Varje varannan vecka som Filip är hos oss är det bråk, skrik, tjafs om små småsaker, orättvisor, alla är dumma och gör man inte som han vill att vi ska göra kan man lita på att det hörs från en tonårsaktig 6- åring som vägrar att lyssna på vad vi säger. Idag åkte han till sin farfar där han kommer att vara i 5 dagar. En riktig bondgård med kattungar, grisar, kaniner och hundar. Lite frisk lantluft kan vara stärkande. Nu är det ju inte mitt påfund att han ska dit utan det var planerat. Något är det som inte är bra med Filip just nu- om det är att det händer mycket i kroppen, känner konkurrans från systrarna eller att jag inte har all den tid som han vill att jag ska ha för honom vet jag inte.

Det har varit mycket hårda ord från både honom och mig när han kastar saker, skriker dumma saker och vägrat det ena och det andra. Det är klart att jag ångrar mycket grodor som hoppar ur munnen men en del saker menar jag också. Det är så svårt att se på hur illa han beter sig när jag vet att han är världens goaste och härligaste. SVÅRT är det att vara mamma varannan vecka åt en liten förvirrad kille som för tillfället inte är alls så trygg och härlig som han brukar att vara. Så himla svårt...

Idag sa han att han inte ville vara här hos oss något mer och jag bemötte det med att han känner bäst själv vart han ville vara. Vill han inte så vill han inte. Mina känslor är att kanske är det bästa att vara med sin pappa som han får total uppmärksamhet från och mitt förslag var att han kunde testa att stanna hos pappa tills han känner hur han vill göra.

Det handlar inte om att JAG inte orkar med hans utbrott och alla bråk utan jag vill bara att han ska hitta tillbaka till den trygghet som han just nu inte har. Jag vill att han ska ha det bra. Det är klart att det gör så förbannat ont i mitt hjärta om jag inte kan ge honom den tryggheten här men just nu är det något som jag får sätta åt sidan helt enkelt för att kunna få tillbaka honom. Egentligen vet jag inte vad allt handlar om. Det är inte lätt att ha föräldrar på två olika ställen och det är kanske det som börjar påminna honom, det känns kanske inte helt rätt för honom. Jag och hans papp har pratat så många gånger om att ta hans signaler på allvar. Det som inte känns rätt ÄR inte heller rätt. Just nu känns det tydligen inte helt rätt för honom att vara här så då är det bättre att låta bli.

Ett liv utan Filip kan jag såklart inte tänka mig men situationen just nu är ohållbar för alla 5 i familjen. Systrarna gråter, alla bråkar och själv känner jag mig känslomässigt helt slut. Filip behöver också fundera på vad allt handlar om och tills dess tror jag det bästa är att han är hos sin pappa just nu tills vi alla får någon klarhet i vad som händer och sker. Det låter hemskt och det ÄR hemskt men eftersom ingen fungerar på ett funktionellt sätt just nu så får det låta hur det vill för det funkar bara inte just nu.

Idag är inte en bra dag då jag ligger nerbäddad med feber och huvudvärk i sängen, Filip har åkt, jag skulle ha jobbat men sjukanmält mig, resten av familjen är hos farmor och farfar och jag känner mig som en helt totalt urballad, usel, världens sämsta mamma som inte kan ta hand om mina egna barn..