Livet

Vad går livet ut på egentligen?
En går bakom ryggen på den som de har ett förhållande med, någon avlider, någon vet inte om det känns rätt att leva tillsammans med åren bara rullar på trots misstankar, en del älskar varandra men barnen träter på dem, folk drabbas till höger och vänster och mitt i allt står jag frågande vad livet går ut på egentligen?

Går livet ut på att leva tillsammans med någon i en lögn?
Är det så det ska vara? Jag blir så ledsen när jag hör att några par i bekantskapskretsen inte kan bestämma sig, skiljer barnen från den som den ena parten inte tycker ska vara med, snackar skit om dem inför barnen. Eftersom jag själv har separerat med ett barn i bilden så blir jag så ledsen. Jag ska inte säga att vår seperation var perfekt men Filip var inte indragen på ett sätt som skadade honom mer än speprationen faktiskt skadar barn- den som säger något annat skulle jag påstå ljuger. Det är mitt livs största misstag och det kommer aldrig att gå över. MEN det enda vi kan göra är att ta hand om honom och vårda honom så bra som bara vi kan göra.

Vad går livet ut på?
Är att det att aldrig låta sina känslor komma ut utan att allt ska rulla på med tidiga mornar, snoriga ungar och knappt någon tid för sig själva utan att prata med den som man faktiskt älskar och förhoppningsvis älskar tillbaka. Jag vet att just PRATA är det som får stå tillbaka när barnen härjar som värst men just därför ska man bara fortsätta och inte tänka på allt det där som man INTE gör eftersom då blir det ju aldrig av. Just do it!

När vet man att man vill leva med en person resten av sitt liv?
Vet man någonsin det?
Vet jag det?
Ja-det vet jag.
Hur vet jag det? För att jag har tillräckligt med erfarenhet från förhållanden och jag vet vad jag vill ha.
Har jag det jag vill ha?
Ja- Hasse är det jag vill ha. Han innehåller allt det där som jag blir lycklig av, all kärlek som kan rymmas i en person, glädjen som bara han kan ge mig och tryggheten av att varje gång jag ser honom så har jag hittat hem.
Har jag det Hasse vill ha?
Jag hoppas det. Ingenting skulle göram ig mer olycklig än att jag inte skulle ha det. Annars hoppas jag att han skulle säga eller agera på ett sätt som gör mig uppmärksam på det.

När någon i ens närmaste familj dör så ställs allt upp och ner och man börjar se saker på ett helt annat sätt. Jag kan fortfarande gå på stan eller i närheten och det kommer en äldre person gående och jag hajar till och sänker takten för att tänka: Är det mormor?
Såklart att det inte är det. Det är en omöjlig tanke eftersom hon inte längre finns. Det känns i hjärtat och det känns i hela mig att älskade mormor inte längre finns här ibland oss. Det enda jag kan göra är att föra över allt det fina som mormor har lärt mig till våra barn.